Möten är nyckeln

Jag har arbetat i DATE-projektet på Funktionsrätt Sverige sedan slutet av mars och nu är projektet snart över. Det har varit en spännande tid där jag och Karin rest runt i landet för att informera om DATE lärmaterial. Vi har träffat pedagoger, skolledare och många rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM. Många fina möten. Just möte är ju det som DATE handlar om. Mötet mellan barn, elever och deras lärmiljö. Men jag tänker även på något annat när jag tänker på möte. I förra veckan höll jag en föreläsning på Skolforum där jag lyfte frågan: Om barn och elever inte får lära tillsammans – hur ska de då lära sig leva tillsammans?
Den frågan avslutar många av mina föreläsningar när jag träffar skolledare och pedagoger. Med utgångspunkt i mina egna erfarenheter av att ha en svår synnedsättning har jag föreläst om elevperspektivet i ungefär tio års tid. Många gånger hos SPSM på deras fortbildningskurser för specialpedagoger och andra lärare som möter barn och ungdomar med olika former av funktionsnedsättning. Eller normbrytande funktionalitet som jag hellre säger. Nedsättning av en funktion är bara i relation till olika funktionalitetsnormer, och sådana har vi många av.
I mitt arbete med barn och unga de senaste åren har det blivit tydligt för mig hur viktigt det är med möten. Möten mellan barn och ungdomar som har olika funktionssätt. När jag var sex år startade min mamma en gymnastiktrupp för mig och mina kompisar. Gymnastiken har betytt oerhört mycket för mig; rörelseglädje, utmaning, utveckling, självförtroende, kompisar och gemenskap. Jag tävlade och tränade truppgymnastik under tio år och slutade först när jag flyttade från Örebro till Stockholm för att utbilda mig till dansare vid Kungliga svenska balettskolan.
Mina föräldrar har aldrig förklarat för mig att min synnedsättning skulle kunna vara ett hinder för detta. För att göra gymnastik, tävla på Ungdoms- och Junior-SM eller satsa på en professionell dansarkarriär. Tack vare deras höga förväntningar på mig så har jag alltid vetat att det är möjligt. Att jag har sett dåligt har varit en parantes. Gympakompisarna och tränarna hjälpte till med att lösa de utmaningar som dök upp och vi hittade tillsammans strategier när hinder ibland dök upp. Generellt fungerade allt väldigt bra och jag kände sällan att min synnedsättning begränsade mig. Jag tänkte inte ens på att jag såg sämre än de andra. Det jag vill säga med allt detta är att det alltid har varit självklart för mig att vara delaktig. Att jag inte skulle vara med i en ”vanlig” gympagrupp eller dansgrupp har aldrig ens varit en tanke som slagit mig. Det har varit självklart. Jag vet inte vad som hade hänt om jag blivit placerad i en särskild grupp för ungdomar med synnedsättning eller andra funktionsnedsättningar. Vilken självbild skulle det kunna ha bidragit till?
Jag har mött så många barn och ungdomar som fått lära sig att de på grund av sitt funktionssätt inte kan eller får delta i aktiviteter. Det har blivit en självklarhet för dem, – att inte vara med. På samma sätt som det varit en självklarhet för mig att alltid vara det. Det har går att applicera både på skolan och fritidsaktiviteter. Många unga personer vet att de inte förväntas gå på fotboll, gymnastik eller dans med sina jämnåriga klasskamrater. Många vet att de isåfall får söka sig till en särskild grupp någon annanstans. Jag har hört så många historier om detta. Bland annat en femtonårig tjej med blindhet som ville vara med i en musikaluppsättning med sina kompisar. En tjej med en fantastisk sångröst och som också ville lära sig mer om dans. Kursledaren förklarade vid första mötet för henne att det kommer bli svårt -”jag vet inte hur vi ska lösa det med dig för du kan ju inte vara med när du inte ser som du själv förstår”. Det här gör mig så arg, och ledsen. Och den här typen av bemötande får många barn och ungdomar varje dag. Om den kursledaren träffat fler med olika funktionssätt när hon själv gick i skolan och på fritidsaktiviteter som liten – då hade hon haft en annan inställning. Precis som mina gympa- och danskompisar vet att någon som ser dåligt kan minst lika mycket som andra. Och att det handlar om att vara kreativ och lösningsfokuserad. Mina gamla dans- och gympakompisar har den erfarenheten med sig eftersom vi lärde tillsammans. Vi träffades varje vecka eller varje dag och de fick se att allt detta var möjligt.
När vi delar upp barn i grupper, beroende på funktionssätt – då måste vi förstå konsekvenserna det får. Mycket forskning visar att redan då vi delar upp människor i olika grupper börjar fördomar om den andra gruppen skapas. Det räcker med att du blir indelad i en grupp utan att veta varför. Detta kallas in group bias och är ett välkänt fenomen inom socialpsykologin. Vi tenderar att tänka att vår egen grupp är lite bättre, smartare och trevligare än den andra gruppen – och detta sker alltså automatiskt. Det är en medfödd mekanism vi alla har och tyvärr bidrar detta till främlingsfientlighet och fördomar gentemot andra – eftersom vi inte träffas. Genom möten, genom att lära känna någon som inte ”tillhör din grupp” så kan fördomar minska. Men om vi inte möts, inte får göra tillsammans, inte tänka eller lära tillsammans, inte skratta tillsammans med människor som inte liknar oss själva – då upprätthålls fördomar och segregation skapas.
Av den här anledningen lyfter jag alltid denna fråga när jag föreläser. För jag får ofta höra ”Men Carro det märks ju inte på dig att du ser dåligt! Man förstår inte det.” Och det stämmer nog. Dels för att jag har ”turen” att ha en sjukdom i ögonbotten som inte direkt syns på mina ögon. Det gör att jag kan lura min omgivning. Men lika mycket för att jag varit fysiskt aktiv och utmanats sedan jag var liten. Jag har sprungit, klättrat, ramlat och tagit mig upp precis som mina vänner som ser bra. Det har gjort att jag utvecklat en kroppskännedom och rumsuppfattning som gör att jag inte direkt skiljer mig från mängden. Tänk att så många av de jag möter, jag de flesta faktiskt, tycker att det är fascinerande att det inte märks på mig…. Jag undrar ofta – varför skulle jag inte se ut som jag gör, röra mig som jag gör, arbeta med det jag gjort? Vilka förväntningar och fördomar har egentligen de jag möter?
Uppenbarligen finns en utbredd föreställning fortfarande – om att vi som har en normbrytande funktionalitet är och ser ut på ett visst sätt. Intressant men egentligen ganska lätt att förstå. Många jag möter har aldrig förut träffat en person med en svår synnedsättning – har aldrig lärt känna någon på riktigt. I bristen på den typen av möten skapas fördomar om ”de där som ser dåligt”. Om hur vi beter oss, fungerar och om hur vi ser ut.
Jag skulle önska att fler barn och unga med olika funktionssätt fick mötas mycket mer. I förskolan, skolan och inte minst – på fritiden. Leka tillsammans, lära tillsammans och lära sig om varandra. Genom möten kommer ökad kunskap och minskade fördomar. Men om vi väljer att dela upp barn och elever i grupper, klasser eller till och med olika skolor – så måste vi vara medvetna om konsekvenserna på kort och lång sikt. För uppdelningarna bidrar till strukturella problem på samhällsnivå, med utanförskap och ohälsa som följd. Vi måste se sambandet och förstå att vi alla spelar en roll i pusslet – genom att antingen bidra till fortsatt segregation eller till att förändra strukturerna.

 

Projektet jag jobbat i nu har tagit fram DATE lärmaterial för förskola, grundskola och gymnasiet. De materialen är ett bidrag till det förändringsarbete som måste fortsätta. Du som är pedagog – använd DATE! Du som är förälder eller själv elev – berätta att DATE finns! Tillsammans kan vi skapa möjligheter till fler möten. Livsviktiga möten.

Läs mer om DATE lärmaterial på http://www.date-larmaterial.se eller på http://www.funktionsratt.se.

Annonser

Kuratorsdagarna 2017 och tillgänglighetskonferens i Uppsala

Förra veckan hade jag förmånen att träffa landets synkuratorer under en förmiddag på Kuratorsdagarna i Göteborg. Riktigt inspirerande möte och väldigt roligt med så fin respons på min föreläsning och dansworkshop. Läs gärna och titta även på en kort film från förmiddagen här.  Idag sitter jag som åhörare på en annan konferens, denna gång på Uppsala universitet. Temat för dagen är tillgänglighet och programmet är fullspäckat med intressanta föreläsningar med goda exempel från högskolelektorn, kommuner, företag och olika organisationer. Dagen inleds av Fredrik Lindgren som berättar om hur Uppsala universitet arbetar. Riktigt kul att höra Fredrik berätta om hur otroligt mycket de ser att de tjänat på att satsa på att skapa en miljö som fungerar för fler – oavsett funktionssätt. Kontentan är i princip att de stärkt sitt varumärke genom att visa hur de tar ansvar och samtidigt lockar fler duktiga studenter, forskare och andra medarbetare. Det som är nödvändigt för någon är ofta bra för alla – samma tema som jag kommer ha på min föreläsning på Skolforum den 31 oktober. Ser fram emot en rolig och inspirerande dag här i Uppsala!  

Bilden  är en porträttbild på mig från  Kuratorsdagarna i Göteborg. 

Bokmässan

Då var vi inne på tredje dagen av fyra på årets Bokmässa i Göteborg! I vår monter informerar vi om DATE lärmaterial och om varför tillgängliga lärmiljöer  är en viktig fråga för alla skolor och förskolor. Efter lunch hann jag lyckligtvis också lyssna på underbara Elaine Eksvärd. Dessutom fick jag också chans att prata med henne en stund efteråt. Så cool,  inspirerande och klok person!

Vill du veta mer om DATE, tillgänglighet och normmedvetenhet kan du läsa mer på http://www.date-larmaterial.se eller http://www.spsm.se/tillganglighet. 

Nu ska jag bort till B-hallen och lyssna på Ebba och Emilia när de pratar om sin nya Säker Stil-bok! Kul!

DATE och Funktionsrätt

Tiden går mellan mina inlägg men bättre med en sen update än ingen alls. Sedan snart en månad tillbaka arbetar jag i projektet DATE hos Handikappförbunden. Handikappförbunden, även känt som HSO, byter i maj namn till Funktionsrätt Sverige. Av förklarliga skäl slänger jag mig redan nu helst med Funktionsrätt. Den nya hemsidan lanseras i slutet av maj men för den som är intresserad av begreppet Funktionsrätt och organisationens namnbyte kan ni läsa mer här.
Som jag inledde med arbetar jag nu i ett projekt som går under namnet DATE där D står för Delaktighet, A för Attityder, T för Tillgänglighet och E för Elever och barn. De senaste åren har jag engagerat mig mer om mer i skolfrågor och det är också i den typen av sammanhang som jag föreläst mest på senare tid. Därför känns det superroligt att få arbeta i det här projektet där v tillsammans med Specialpedagogiska Skolmyndigheten arbetar för en tillgänglig lärmiljö för alla barn och elever oavsett funktionssätt. Läs mer och ta del av materialet på DATE-larmaterial.se och följ oss gärna på Facebooksidan DATE Lärmaterial! Projektets målgrupp är elever och barn men inte minst pedagoger, förskolor och skolor. Jag känner mig fortfarande ganska ny i projektet men planeringen för året är i full gång. Vi har redan deltagit på konferensen Lyckas i lärandet (#lyckasilarandet2017) i fyra städer och nästa vecka är det dags för Barnrättsdagarna i Örebro. Då får jag passa på att vara hemma med familjen lite också vilket känns härligt. Förutom Barnrättsdagarna planerar vi Lyckas i lärandet i Umeå den 4 maj, Handikappförbundens kongress 17-18 maj och såklart även Almedalen. 

Här delar min företrädare Åsa ut materialet till pedagoger på ”Lyckas i lärandet” i Malmö
De färgglada böckerna står uppradade. Den blå längst till vänster är för Förskolan. Där finns även ett sagohäftet med. Sedan har vi den gröna som är för år F-3, den rosa som är 4-9 och så gymnasiet i orange längst till höger.

Livet rullar vidare

Efter en av mina föreläsningar på Almedalsveckan i somras kom en trevlig prick fram till mig och berättade om sitt eget arbete med tillgänglighetsfrågor. Det var Lars-Göran Wadén´som driver bloggen Livet rullar vidare och som själv ägnar mycket tid åt att föreläsa. I tisdags tog vi en fika och bollade idéer om framtida samarbete. Det är väldigt roligt att träffa andra som arbetar för samma sak och jag tror absolut på att hjälpas åt och lära av varandra. Alla har olika erfarenheter och perspektiv vilket är värdefullt. Om ni inte redan gjort det, kolla in Lars-Görans blogg här!
Syntolkning: Selfie på mig och Lars-Göran. Glada. Jag med mössa och utsläppt hår och Lars-Göran med glasögon.

Tack Malmö!

Sist jag var i Malmö var med dansföreställningen Perfect och Christina Tingskog 2013 när vi gjorde föreställningar på Palladium. Igår var jag i Malmö igen och genomförde nu den fjärde ”Förskoleklassens Rikskonferens” tillsammans med andra föreläsare och utbildningsföretaget Lärarfortbildning: Lovisa, Bassem, Lina, Lena, Josef och jag. Igår hade vi dessutom en liten maskot med oss. ”Lilla pressidenten”, JAck, som är Josefs femåriga son. Det gjorde bara allt lite mer härligt. Jag är glad att säga att det var ännu en lyckad konferens med glada deltagare som jag fick chans att prata ganska mycket med på plats. Vill ni se lite mer från dagen igår och våra andra stopp kan ni kika på #förskoleklass16 på Twitter och Instagram. Jag har även lagt ut lite på min Facebooksida Caroline Hammar Föreläsningar och sedan har vi en gemensam sida för alla deltagare som heter Förskoleklassens Rikskonferens. 

I mina föreläsningar utgår jag från mina egna erfarenheter som elev och även mitt arbete med barn och ungdomar. Jag väver in språkets makt och utveckling, socialpsykologisk forskning om fördomar och självuppfyllande profetia och försöker synliggöra de strukturella utmaningarna som skolan och samhället står inför. Igår pratade jag återigen om vad som egentligen är en tillgänglig skola för alla. Om hur lärares bemötande och förväntningar på elever kan bidra till bättre eller sämre självförtroende vilket i sin tur kan leda till bättre eller sämre skolresultat.  I skollagen (1 kap 4 §) står exempelvis att alla barn ska ges förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt. Min fråga till lärare och skolledare var: Vad är möjligt? Om vi har fördomar gentemot vissa elever och förväntar oss mindre av dem, kanske för att de bryter funktionsnormen. Vad blir då konsekvenserna av detta?  Samhället är som en lärare igår sa, en spegling av skolan och tvärtom. Vad vi gör i skolan synliggörs i samhället och en sak vi där kan se är stor arbetslöshet för personer som inte tillhör funktionsnormen. Vad behöver skolan då göra? Jag tror att skolan behöver ta större ansvar för att anpassa lärmiljön för alla barn på ett likvärdigt sätt, för att skapa bättre förutsättningar för alla att vara delaktiga och för att förbereda alla elever för fortsatt utbildning. Något som står i läroplanen men som fram till nu tyvärr inte varit en självklarhet. Efter gårdagens fantastiska feedback känner jag mig riktigt peppad på kommande föreläsningar och att få arbeta vidare med de här frågorna.

Först tidig fuktat tillsammans på hotellet. Syntolkning: Kaffekopp och ljuslykta på ett bord.

Här sitter vi allihopa med väskor och ytterjackor på. Jag, Lena, Lina och Bassem. 

Lovisa i förgrunden och åhörarna diskuterar med varandra i bakgrunden. Igår hade vi ungefär 300 deltagare på Malmömässan.


Här smög jag upp bakom publiken och tog en bild medan BAssem JErbi höll sin föreläsning om pedagogiskt ledarskap. Bassems presentation visar siffran 1.


Josef och Jack på scenen under dagens sista pass där Josef pratar om Hemliga språk. Jack fick vara assistent.

Här blev bildtexterna lite knasiga. Jag lyckas inte alltid komma överens med WordPress…  Nu är det bara en sväng kvar med konferensen. På torsdag kväll far jag till Kalmar där vi avslutar årets rikskonferens.  Hösten har verkligen susat förbi. På tal om höstsus ska jag snart ut i det fina vädret för att ta mig in till stan och träffa världens bästa Sanna. Skönt med helg! 

Skolforum 2016

Härlig dag idag på Skolforum, Stockholmsmässan i Älvsjö. Detta var dag två av två och min föreläsning var precis före lunch. Jag hade förmånern att få en stor lokal och stor publik. Härom dagen var det 240 anmälda. Jag vet inte hur många som tillslut kom men det kändes riktigt bra och det var roligt att få så fin respons direkt efteråt.  Tack alla ni som kom och som tog er tid att prata med mig efteråt. Temat idag var ”Bra för en är ofta bra för alla”. En föreläsning om funktionsnormer, perspektiv på hinder, förväntningar och språkets makt.  Efter det lyssnade jag bl a på Jason Diakité ”Timbuktu” som på en av de öppna scenerna i mässhallen berättade om sin nya bok.  Som väntat var det riktigt fullt och jag fick sitta på golvet precis bredvid scenen för att lyssna. Men det gick fint. Dagen avslutades med trevligt mingel där jag fick chans att prata med många lärare och andra inombranschen. En inspirerande dag. 

Bildbeskrivning/syntolkning: I entrén, texten ”Välkommen till Skolforum 2016”.
Mingelbild på hav av människor.
Från minglet. Magnus Anclair, projektledare för Skolforum, intervjuar Jason Diakité.
Jasons föredrag sett från sidan. Teckenspråkstolken är egentligen den person som syns… Sådant man upptäcker när en kommer hem och tittar igenom dagens bilder 🙂