Jag har arbetat i DATE-projektet på Funktionsrätt Sverige sedan slutet av mars och nu är projektet snart över. Det har varit en spännande tid där jag och Karin rest runt i landet för att informera om DATE lärmaterial. Vi har träffat pedagoger, skolledare och många rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM. Många fina möten. Just möte är ju det som DATE handlar om. Mötet mellan barn, elever och deras lärmiljö. Men jag tänker även på något annat när jag tänker på möte. I förra veckan höll jag en föreläsning på Skolforum där jag lyfte frågan: Om barn och elever inte får lära tillsammans – hur ska de då lära sig leva tillsammans?
Den frågan avslutar många av mina föreläsningar när jag träffar skolledare och pedagoger. Med utgångspunkt i mina egna erfarenheter av att ha en svår synnedsättning har jag föreläst om elevperspektivet i ungefär tio års tid. Många gånger hos SPSM på deras fortbildningskurser för specialpedagoger och andra lärare som möter barn och ungdomar med olika former av funktionsnedsättning. Eller normbrytande funktionalitet som jag hellre säger. Nedsättning av en funktion är bara i relation till olika funktionalitetsnormer, och sådana har vi många av.
I mitt arbete med barn och unga de senaste åren har det blivit tydligt för mig hur viktigt det är med möten. Möten mellan barn och ungdomar som har olika funktionssätt. När jag var sex år startade min mamma en gymnastiktrupp för mig och mina kompisar. Gymnastiken har betytt oerhört mycket för mig; rörelseglädje, utmaning, utveckling, självförtroende, kompisar och gemenskap. Jag tävlade och tränade truppgymnastik under tio år och slutade först när jag flyttade från Örebro till Stockholm för att utbilda mig till dansare vid Kungliga svenska balettskolan.
Mina föräldrar har aldrig förklarat för mig att min synnedsättning skulle kunna vara ett hinder för detta. För att göra gymnastik, tävla på Ungdoms- och Junior-SM eller satsa på en professionell dansarkarriär. Tack vare deras höga förväntningar på mig så har jag alltid vetat att det är möjligt. Att jag har sett dåligt har varit en parantes. Gympakompisarna och tränarna hjälpte till med att lösa de utmaningar som dök upp och vi hittade tillsammans strategier när hinder ibland dök upp. Generellt fungerade allt väldigt bra och jag kände sällan att min synnedsättning begränsade mig. Jag tänkte inte ens på att jag såg sämre än de andra. Det jag vill säga med allt detta är att det alltid har varit självklart för mig att vara delaktig. Att jag inte skulle vara med i en ”vanlig” gympagrupp eller dansgrupp har aldrig ens varit en tanke som slagit mig. Det har varit självklart. Jag vet inte vad som hade hänt om jag blivit placerad i en särskild grupp för ungdomar med synnedsättning eller andra funktionsnedsättningar. Vilken självbild skulle det kunna ha bidragit till?
Jag har mött så många barn och ungdomar som fått lära sig att de på grund av sitt funktionssätt inte kan eller får delta i aktiviteter. Det har blivit en självklarhet för dem, – att inte vara med. På samma sätt som det varit en självklarhet för mig att alltid vara det. Det har går att applicera både på skolan och fritidsaktiviteter. Många unga personer vet att de inte förväntas gå på fotboll, gymnastik eller dans med sina jämnåriga klasskamrater. Många vet att de isåfall får söka sig till en särskild grupp någon annanstans. Jag har hört så många historier om detta. Bland annat en femtonårig tjej med blindhet som ville vara med i en musikaluppsättning med sina kompisar. En tjej med en fantastisk sångröst och som också ville lära sig mer om dans. Kursledaren förklarade vid första mötet för henne att det kommer bli svårt -”jag vet inte hur vi ska lösa det med dig för du kan ju inte vara med när du inte ser som du själv förstår”. Det här gör mig så arg, och ledsen. Och den här typen av bemötande får många barn och ungdomar varje dag. Om den kursledaren träffat fler med olika funktionssätt när hon själv gick i skolan och på fritidsaktiviteter som liten – då hade hon haft en annan inställning. Precis som mina gympa- och danskompisar vet att någon som ser dåligt kan minst lika mycket som andra. Och att det handlar om att vara kreativ och lösningsfokuserad. Mina gamla dans- och gympakompisar har den erfarenheten med sig eftersom vi lärde tillsammans. Vi träffades varje vecka eller varje dag och de fick se att allt detta var möjligt.
När vi delar upp barn i grupper, beroende på funktionssätt – då måste vi förstå konsekvenserna det får. Mycket forskning visar att redan då vi delar upp människor i olika grupper börjar fördomar om den andra gruppen skapas. Det räcker med att du blir indelad i en grupp utan att veta varför. Detta kallas in group bias och är ett välkänt fenomen inom socialpsykologin. Vi tenderar att tänka att vår egen grupp är lite bättre, smartare och trevligare än den andra gruppen – och detta sker alltså automatiskt. Det är en medfödd mekanism vi alla har och tyvärr bidrar detta till främlingsfientlighet och fördomar gentemot andra – eftersom vi inte träffas. Genom möten, genom att lära känna någon som inte ”tillhör din grupp” så kan fördomar minska. Men om vi inte möts, inte får göra tillsammans, inte tänka eller lära tillsammans, inte skratta tillsammans med människor som inte liknar oss själva – då upprätthålls fördomar och segregation skapas.
Av den här anledningen lyfter jag alltid denna fråga när jag föreläser. För jag får ofta höra ”Men Carro det märks ju inte på dig att du ser dåligt! Man förstår inte det.” Och det stämmer nog. Dels för att jag har ”turen” att ha en sjukdom i ögonbotten som inte direkt syns på mina ögon. Det gör att jag kan lura min omgivning. Men lika mycket för att jag varit fysiskt aktiv och utmanats sedan jag var liten. Jag har sprungit, klättrat, ramlat och tagit mig upp precis som mina vänner som ser bra. Det har gjort att jag utvecklat en kroppskännedom och rumsuppfattning som gör att jag inte direkt skiljer mig från mängden. Tänk att så många av de jag möter, jag de flesta faktiskt, tycker att det är fascinerande att det inte märks på mig…. Jag undrar ofta – varför skulle jag inte se ut som jag gör, röra mig som jag gör, arbeta med det jag gjort? Vilka förväntningar och fördomar har egentligen de jag möter?
Uppenbarligen finns en utbredd föreställning fortfarande – om att vi som har en normbrytande funktionalitet är och ser ut på ett visst sätt. Intressant men egentligen ganska lätt att förstå. Många jag möter har aldrig förut träffat en person med en svår synnedsättning – har aldrig lärt känna någon på riktigt. I bristen på den typen av möten skapas fördomar om ”de där som ser dåligt”. Om hur vi beter oss, fungerar och om hur vi ser ut.
Jag skulle önska att fler barn och unga med olika funktionssätt fick mötas mycket mer. I förskolan, skolan och inte minst – på fritiden. Leka tillsammans, lära tillsammans och lära sig om varandra. Genom möten kommer ökad kunskap och minskade fördomar. Men om vi väljer att dela upp barn och elever i grupper, klasser eller till och med olika skolor – så måste vi vara medvetna om konsekvenserna på kort och lång sikt. För uppdelningarna bidrar till strukturella problem på samhällsnivå, med utanförskap och ohälsa som följd. Vi måste se sambandet och förstå att vi alla spelar en roll i pusslet – genom att antingen bidra till fortsatt segregation eller till att förändra strukturerna.
Projektet jag jobbat i nu har tagit fram DATE lärmaterial för förskola, grundskola och gymnasiet. De materialen är ett bidrag till det förändringsarbete som måste fortsätta. Du som är pedagog – använd DATE! Du som är förälder eller själv elev – berätta att DATE finns! Tillsammans kan vi skapa möjligheter till fler möten. Livsviktiga möten.
Läs mer om DATE lärmaterial på http://www.date-larmaterial.se eller på http://www.funktionsratt.se.
carolinehammar 